Fenomen Stockholms busschaufförer

Kanske var det dagen, kanske var det den renande pratstunden på jobbet. 

Regnet fortsatte ösa ned från himlen, jag satte mig i busskuren för att invänta bussen. Den röda stickade halsduken låg tung och blöt mot min blåa kavaj. Bussen är försenad.

Den kommer till slut, och när dörrarna öppnas blir jag glatt överraskad. I förarsätet sitter en bekant man, glömmer inte hans utstrålning. Hejjar glatt och han ler tillbaka. En fin människa.

Jag gillar att åka i hans buss, känner mig trygg. 

Ute öser regnet ned. En pojke några säten fram börjar prata med främmande människor, han bär en Mc Donalds kepa och han är något efterbliven, mycket vänlig. De skattar och han berättar historier om sin flickvän, på engelska eftersom paret han pratar med är turister. 

Bussen stannar och av går två alkoholiserade män, den ene ropar "senor, abrir! Gracias!" till busschauffören, som kollar i backspegeln. Nästa station går killen med kepsen av bussen, han vinkar glatt till busschauffören och jag ser hur han vinkar glatt tillbaka och ler.
Jag möter hans blick i spegeln och vi ler till varandra, vänligt och trevligt. Jag börjar tänka, tänka på Stockholm, tänka på de upplevelser jag haft och hur ofta det är jag blivit glad just av en busschaufför. För mitt i Stockholm, i de osociala och rädda Sverige finns det människor som är mottagliga och som gärna ler tillbaka. Det lustiga är att hur jag alltid vrider på det så är det alltid i sammanhang där utländska människor är med som detta ofta händer. 

Jag kan inte annat än att trivas. Så här ska det vara, kärlek och glädje. Oskyldigt, utan någon speciell anledning eller mening. Bara vänlighet, vi lever i samma värld.

Nu är det min tur att stiga av, jag är tacksam, jag vinkar och ler och han ger mig ett stort, brett, vänligt leende tillbaka och vinkar innan han lämnar busshållplatsen. 

Tänk så kunde fler människor handla med kärlek. 

Har ni någon liknande uppfattning av busschaufförer?

L