- Jag gillar inte när det är för fint väder, bara massa lyckliga par överalt och en jxvla massa folk överallt!
Det första jag tänkte var, "vad trist sagt, hon måste vara lite galen eller kanske bara sårad".
Idag går jag hem från jobbet ensam, solen skiner och det är nog årets första riktiga vårdag. Överallt går en massa folk, det är som att staden fått en spricka i marken som det kryper fram en massa människor ur, alla med påklistrade fejkade leenden åt höger och vänster.
Jag går hemåt, börjar tänka och känner mig ensam. Har ingen vän nära mig, som jag vill ringa, som jag vill vara med men ändå vill jag ha sällskap, för jag känner mig ensam.
Fasen vad tragiskt, här går jag en lördag kväll hem själv, för att njuta av en så kallad "middag" med mig själv och för att läsa en bra bok, tidning, se en film och så skriva förstås. I min ensamhet. Ingen som ser mig, ingen som vet vad jag gör, ingen som lyssnar eller finns där, bara Jag.
Men ändå är det vad jag väljer, helt själv. Eftersom att alla "lyckliga", fejkade människor inte faller mig i smaken. Eftersom att jag efter två år i Stockholm känner mig ännu mer ensam, jag känner mentaliteten och jag har inte tid, lust eller råd att gå ut varenda helg sent på kvällarna för att "skaffa vänner".
Jag vet vad andra städer erbjuder, jag vet vilka kompisar jag vill umgås med, jag vet vad som betyder något för mig i livet. Och jag vill inte ödsla tid på "tråkiga" människor.
JXvla vår, människor överallt som bjuder på falska leenden och lyckliga ord om "åh vilket härligt väder", "åh vad underbart med sommar", "åh vad skönt att vara ute med vänner i parken".
Jag bryr mig inte ett skit, jag är vem jag är och det vet mina riktiga vänner också.
L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar